Vi hämtade dig en juldag för sju år sedan. Jag bar en lila tröja och du bar en brunrandig. Svärmor tyckte att du var den mest bedårande lilla varelse som gått på denna jord. Blicken som du gav mig när du drog ännu en repa på svärmors golv sa "du kan inte bestämma över mig". När dina tassar för första gången vidrörde snön i mörkaste norrland huttrade du till, men skuttade glatt efter när jag ropade. För du ville ju trots allt vara med mej - ibland.

Det första året tillsammans blev inte som vi tänkt. Vi drog åt olika håll och ingen av oss mådde riktigt bra, egentligen... Kloka hundmänniskor tipsade om en sak, erfarna hundtränare rådde om en annan. Jag trodde på dom allihop vilket skapade en klyfta mellan oss, så djup. När flyttlasset drog ner till västkusten så var det inte för att komma närmare hem, utan för att rädda en relation som höll på att gå i kras. Med kunskap, empati, tid och mycket träning lyckades vi tillsammans nå mål som tidigare varit en dröm och en utopi. Vi lyckades bygga broar över klyftan och vi hade roligt tillsammans. Men i mitt hjärta så visste jag att jag inte kunnat fylla det djupa hålet där under.

När din hälsa började vackla vid knappt fem års ålder så flyttade Baggis hem till oss. Du avskydde honom till en början, men accepterade honom efter en tid. Baggis gav allt det som jag önskat av dig under din uppväxt. Det gör ont att säga det, men kärleken till Baggis växte sig fort starkare än kärleken till dig. Samtidigt så försökte jag att komma närmare, men du visade tydligt att du inte var beredd att släppa in mig. Jag medger att jag försummade dig då.

Med tiden så började jag att anpassa mitt beteende efter dig. Du fick leka när du ville, spåra när du ville, gå långpromenad när du ville, fick ligga själv i soffan med mig när du ville. Allt blev på dina villkor, fast mycket mer sällan än förut. Du började visa att du ville mer och då lärde jag dig att söka efter ämnen som du aldrig känt förut. Jag såg på dig att du tyckte det var kul. Efter en tid började jag se en oro i dina ögon när jag packade väskorna för Hundcampus. Skulle du få följa med denna gången? Efter ett tag så slutade du titta förväntansfullt på mig. Det var Baggis som skulle få åka och inte du.

Denna höst har din matte fått se sitt liv och sina relationer i vitögat. Jag har varit sjukskriven sedan september pga. utmattningsdepression. Det har varit en otroligt ansträngande period. Samtidigt så har det funnits tid för vila och eftertanke. Då har du varit där och visat med din närvaro och ditt självklara sätt - vi fixar det här matte. Helt plötsligt en dag så öppnade du dörren för mig och jag sprang in. 

När jag packade väskorna i söndags för en ny vecka på Hundcampus så kände jag att jag bara ville ha med dig. Vi skulle bara rå om varandra, göra roliga saker och bara vara tillsammans. Baggis fick stanna hemma. Den stolthet och lycka du visade när vi skulle åka bara vi två visste inga gränser. Då kände jag att den klyfta som funnits mellan oss tidigare inte längre fanns kvar.

Nu så ligger du och sover på sängen med huvudet på kudden. Tassarna rör sig i takt med att du drömmer och det kommer små ljud som man bara kan tolka som lek. Jag tror att det är hundlycka! Jag inser att jag den kärlek jag känt för dig i alla år legat där långt bak i sinnet, men att den alltid funnits där. Nu är den starkare än någonsin.

Tack Goya för allt du ger mig! Jag ska uppskatta dig så länge du finns hos mig!

Din matte!